Artikel i Sydsvenskan november 07
Jay McInerneys karriÀr har Äkt bergochdalbana allt sedan den famösa debuten 1984 med Neon (Bright lights, big city). Romanen inkarnerade det glada 80-talet i universums centrum, New York, och gjorde McInerney till wonderboy.
Skriv din egen myt, sa Dylan. Och det har McInerney gjort, och myten han skrivit har förmodligen varit skÀlet till att han aldrig riktigt tagits pÄ allvar, setts som en seriös författare. De kokainsnortande unga bratsen i Neon förvÀxlades med premiÀrbilderna av den partyögda författaren som klubbade och la ut sina bolivianska linjer över Manhattan tillsammans med kollegan Bret Easton Ellis. Och man vill ju ogÀrna erkÀnna att ett författarskap kan vara Ätskilligt bÀttre Àn författarens rykte.
McInerney, tio Ă„r Ă€ldre Ă€n sina trofasta lĂ€sare, hangaroundsen som identifierade sig med romankaraktĂ€rerna, blev förebilden, en förbindlig storebror som Gjort Det, Varit DĂ€r, TrĂ€ffat Dem, och kom hem och berĂ€ttade det för storögda syskon som drömde om att en dagâŠ
Sju romaner, en novellsamling och tvÄ inbundna knippen krönikor visar att det mÄste ha funnits nyktra stunder ocksÄ.
Med sin senaste roman, A good life, inleder han en andra, mognare och pÄ mÄnga vis intressantare fas i sitt författarskap. En kÀrleksroman som utspelar sig i New York tiden alldeles efter 9/11 som Àr bland det mest minnesvÀrda jag lÀste förra Äret. Det var den första bok som lyckades förmedla den stÀmning som vidlÄdde staden efter dÄdet och som kÀnslomÀssigt förflyttade mig dit, till under de dagar dÄ vi alla var amerikanare.
Sedan drygt ett decennium skriver McInerney regelbundet om vin i amerikanska House & Garden, krönikor som alltsÄ nu för andra gÄngen samlats mellan hÄrda pÀrmar, A hedonist in the cellar.
JodÄ, McInerney Àr med oss in i medelÄldern ocksÄ. Det Àr bara logiskt, för vad annat har vi för oss, vi som blev vuxna med Neon och Àntrade medelÄldern med ett bÀttre liv, en medelklasstillvaro att söka balanspunkterna i, om vi inte freakat ut helt och travar runt pÄ golfbanan eller kvÀllspromenerar med jycken och ciggen? Jo, vi dricker vin.
Handen pĂ„ hjĂ€rtat, hur mĂ„nga har du inte i bekantskapskretsen som pĂ„ senare Ă„r plötsligt blivit âvinintresseradeâ och brĂ„dstörtat kastar sig ivĂ€g pĂ„ vinresor till Toscana och Champagne eller pĂ„dyvlar familjen att det Ă€r nödvĂ€ndigt att svĂ€nga inom en producent i ropet i Rheingau för att lasta kombin full pĂ„ vĂ€g ner mot semestermĂ„let.
Efter filmen Sideways sÄgs det inte som konstigt att börja prata om skillnaden mellan pinot noir och merlot i vilken vardagskonversation som helst. Numera kan man köpa den engelska high brow-tidningen Decanter pÄ Malmborgs. Snart rinner det ord som skalmaceration, kontrollerad jÀsning, sur lie, ur en mun nÀra dig.
Om vi undantar de vĂ€rsta avarterna av ett slikt âintresseâ (som inte Ă€r nĂ„got intresse alls utan fingret i luften, i samma anda som âcocooningâ för nĂ„gra Ă„r sedan, efter det att âspinningâ och âmatlagningâ fĂ„tt sitt), sĂ„ bygger verkligt intresse och kunnande huvudsakligen pĂ„ tvĂ„ faktorer: nördighet och, lĂ„t oss erkĂ€nna det, alkohol. Nördighet Ă€r en typisk manlig domĂ€n. Ofta alkohol ocksĂ„. Men det fina i det hĂ€r sammanhanget Ă€r att nördigheten vanligtvis stĂ„r i omvĂ€nd proportion till traktan efter alkohol. Ju mer initierad, desto mer uppskattar man vin med lĂ„g alkoholhalt.
Hellre en moselriesling Àn en överextraherad australiensisk chardonnay.
Fast, för att nu göra ett hopp, om man vill göra en historieskrivning över det breda vinintresset, kan man börja just dĂ€r. Minns det sena Ă„ttiotalets ekflisiga vita vin frĂ„n down under â i dess mest brutala versioner var det som att dricka buteljerad brĂ€da â som fick hela nationen att göra vĂ„gen och gĂ„ med nosring till systemet.
NĂ€sta hopp: UngefĂ€r samtidigt förĂ€ndrade en amerikansk advokat med kĂ€nslig nĂ€sa, Robert Parker, pĂ„ egen hand vinvĂ€rlden genom att sitt vinbrev haussa âfelâ Ă„rgĂ„ng av Bordeaux â och fĂ„ rĂ€tt.
Det har givit honom en unik maktposition. Hans betyg, pÄ hans kontroversiella 100-poÀngsskala, kan betyda allt för en producent. MÄnga beskylls dÀrför för att göra viner som i första hand ska tilltala Parker.
Viner som Àr lÀttare att förstÄ sig pÄ, kan man kanske vÀlvilligt förenklat kalla dem, viner som tilltalar en bredare publik. Men som ocksÄ riskerar att bli identitetslösa. Förmodligen hade vi fÄtt se den hÀr utvecklingen ÀndÄ, men Parker har avsevÀrt skyndat pÄ den.
Det Ă€r talande att den engelske vinskribenten Hugh Johnson, den frĂ€mste av dem alla och stĂ€ndig kritiker till Parkers siffertrillande, i sina memoarer, Wine â a life uncorked, skriver att tvĂ„ saker har överraskat honom mer Ă€n allt annat under hans lĂ„nga karriĂ€r. Det ena Ă€r att vin har blivit en sĂ„ utbredd dryck bland allmĂ€nheten. (Det andra Ă€r tillbakagĂ„ngen för riesling. Det mĂ€rkliga Ă€r att han inte ser sambandet.)
Det finns en vinindustri som pumpar in pengar för att pÄverka oss, tro inget annat. Men den gör det inte pÄ egen hand. Det finns en hel statsunderstödd apparat som agerar krycka. Vinbönderna har det nÀmligen kÀrvt. Vindrickandet minskar. I t ex Italien har konsumtionen per capita minskat med tvÄ tredjedelar under de senaste trettio Ären. Utvecklingen i de andra stora vinproducerande lÀnderna Àr inte muntrare.
Europa stÄr för 65% av vÀrldens vinproduktion. Jordbruksstödet Àr en av de tyngsta kostnadsposterna i EU:s budget, och största enskilda bidragstagare Àr vinsektorn. Produktion och marknadsföring. Vinbönderna tillhör alltsÄ EU:s absolut största bidragstagare. Det tÄl att ha i minnet för det Àr gris och grÀdde som vi tÀnker pÄ nÀr franska bönder protesterar i Paris eller nÀr fransmÀnnen inte visar nÄgot entusiasm inför att omförhandla sitt mycket fördelaktiga jordbruksstöd.
Men om vindrickandet sjunker, minskas dÄ den vinodlande arealen i motsvarande utstrÀckning? TvÀrtom. Bidrag ges för nedlÀggning men samtidigt beviljas nyplanteringsrÀttigheter alltför frikostigt. Ett gigantiskt vinberg tornar upp sig i Europa.
Men vad som dÀremot sker Àr att vinbönderna minskar uttaget, dvs beskÀr vinstockarna hÄrdare. FÀrre druvor innebÀr högre kvalitet (och sÀkert bidrag för att stÀlla om produktionen). EU producerar nu lika mycket kvalitetsvin som bordsvin. LÄgt skördeuttag Àr ett mantra i vingÄrdarna. LÀs en intervju med vilken vinproducent som helst. Mindre vin med högre kvalitet innebÀr att man kan kompensera sig med att ta bÀttre betalt. UngefÀr sÄ ser modellen ut.
Tack och lov dÄ att det finns en medelklass som lÀrt sig uppskatta bra vin! Alla ska med!
Bildningsresan gĂ„r vidare. För dem som följt vinpress och âkritiker ett tag Ă€r det inte svĂ„rt att se den förĂ€ndring som nu Ă€r vid handen, i Sverige sĂ„vĂ€l som internationellt. De fruktpackade druvmuster som fick massan att fĂ„ upp smaken för vin Ă€r nu vĂ€ldigt nittonhundra, snudd pĂ„ vulgĂ€rt. Nu ska vi tillbaka till ursprunget i detta nördarnas steeple chase. För plötsligt kommer alla vinskribenter ut samtidigt som rieslinglovers och hyllar druvan som det inte Ă€r lika omedelbart enkelt att lĂ€ra sig uppskatta, och högst av allt dyrkar de för stunden österrikisk riesling. Alla.
Terroir Àr ordet för dagen. Den unika identitet som klimat, jordmÄn, antal soltimmar etc ger vinet. Tack och lov, och jag menar det bÄde för vinets skull och för den hÀr artikelns. För det för oss tillbaka till McInerney. Om man ska hitta ett genomgÄende tema i hans krönikesamling sÄ Àr det just hur de viner han skriver om prÀglas av terroir och det Àr vad vinmakarna han besöker strÀvar efter att pressa ur druvorna.
Naturligtvis Ă€r McInerney storebror hela veckan nu ocksĂ„, han vet bĂ€st, kan mest, har druckit det mesta och trĂ€ffat de flesta, och bjuder flott pĂ„ bĂ„de kunskaper och name dropping. Som lĂ€sning Ă€r det ren njutning. LĂ€rorikt utan att det gör ont. McInerney Ă€r amerikanskt fördomsfri och rĂ€ttfram, pĂ„ en engagerad prosa som Ă€r brittiskt elegant och vĂ€lformulerad. Han anvĂ€nder vĂ„r tids bilder, hĂ€mtade frĂ„n musik, modeller och filmstjĂ€rnor. En barolo skulle han ha nĂ€rmare till att karakterisera med Guns âN Roses Ă€n traditionella tjĂ€ra och rosor.
Man behöver inte hÄlla med honom om allt, men det Àr ju ocksÄ grejen med vin, att flaskan pÄ bordet Àr en conversation piece. Men jÀklar vad jag kan sakna svenska vinskribenter som har samma stilistiska finess och förmÄga att vÀcka lust. McInerney gör det till ett nöje och inte ett arbetspass att skölja ner middagen med ett glas vin eller tvÄ. Faktiskt finns det inget mer lockande jag kan tÀnka mig efter lÀsningen.
