Hur kunde ni?
HSB-tidningen okt 07


PĂ„ nĂ€tet följer jag Mad Men, en amerikansk teveserie som utspelar sig pĂ„ en reklambyrĂ„ under tidigt 60-tal. Det mest slĂ„ende Ă€r hur mycket alla röker. De första rönen om rökningens skadeverkningar viftas undan, tystas ner, tas inte pĂ„ allvar. Man fortsĂ€tter obekymrat att blossa. Hela tiden. Överallt.


Likadant i den svenska 70-talsspegeln Upp till kamp som gick spĂ„rlöst förbi pĂ„ SVT hĂ€rförleden. Till maten, i barnkammaren, pĂ„ sĂ€ngkanten
 överallt en tĂ€nd cigg mellan pek och lĂ„ng.


Precis sÄ som det var dÄ.


För oss födda pÄ sextio- och sjuttiotalen finns det egentligen bara en enda frÄga att stÀlla till förÀldragenerationen som lÀt oss vÀxa upp i ett rökmoln:


Hur kunde ni?


Och vi lovar oss, upplysta som vi Ă€r, att aldrig göra om samma misstag. Fast Ă€r det inte precis det vi gör? Nej, vi förpestar inte luften för varandra lĂ€ngre – herregud, nĂ€r sĂ„g du en tĂ€nd cigarett inomhus senast? Till och med ensamstĂ„ende skyndar ut pĂ„ balkongen eller hukar under köksflĂ€kten.


Men hur mÄnga gÄnger har du inte lÀst en rapport om mobiltelefoners fördÀrvliga strÄlning? För att obekymrat fortsÀtta ringa, och förvara luren nÀra kroppen. Eller som den senaste forskningsrapporten jag hörde: StrÄlningen ger inga skadliga verkningar. Sedan kom det finstilta: pÄ kort sikt.


Det stannar inte vid mobiltelefoner. Hemma har vi dec-telefon, trÄdlöst bredband, trÄdlös överföring frÄn iTunes pÄ datorn till stereon, larm, mikrovÄgsugn, fjÀrrkontroller till stereo, teve, dvd, digitalbox. You name it. Och utomhus: signaler frÄn mobilmaster tÀcker varenda kvadratmeter av landet.


VÄra barn vÀxer upp i ett strÄlningsfÀlt. Lika osynligt som cancern var 1960.


Jag sÀger inte att det mÄste bli likadant nu. Bara att vi gör bÀst i att vara beredda pÄ att vÄra barn om ett par decennier kommer att stÀlla oss mot vÀggen och avkrÀva oss svar pÄ en enda frÄga:


Hur kunde ni?