Manhattan har blivit ett tokdyrt ekorrhjul att springa runt i. Och Hamptons Ă€r inte att tĂ€nka pĂ„ â restaurangbord mĂ„ste bokas en mĂ„nad i förvĂ€g. Inte sĂ„ konstigt att allt fler New Yorkare söker sig upstate och skaffar hus i omrĂ„det kring Hudson i stĂ€llet. Eller att stan röstades fram som en av USA:s tio coolaste smĂ„stĂ€der.
Jag tillbringade en höst hÀr för Ätta Är sedan, och har lÀngtat tillbaka sedan dess. Nu kör fotografen Peo Olsson och jag kör norrut frÄn Newark pÄ New Jersey-sidan av Hudsonfloden. Efter knappt tvÄ timmar rullar vi över Rip Van Winkle Bridge och in i Hudson i det mjuka kvÀllsljuset.
Det Àr en förÀndrad stad. MondÀnare, modernare.
LÀngs den en och en halv kilometer lÄnga huvudgatan Warren Street kan man Àgna en dag eller tvÄ Ät att kryssa fram mellan gallerier och antikvitetshandlar, delikatessaffÀrer och inredningsbutiker och pausa pÄ mysiga kaféer för att framÄt kvÀllen landa pÄ nÄgon av de utmÀrkta restaurangerna.
Varför inte pÄ en av de absolut bÀsta, Swoon Kitchenbar.
Vi visas till ett bord i ett lugnt hörn av restaurangdelen.
âJag lĂ€rde mig allt om âsolens matâ nĂ€r jag jobbade för Roger VergĂ© pĂ„ Le Moulin de Mouginâ, sĂ€ger Jeffrey Gimmel som driver slow food-inspirerade Swoon tillsammans med hustrun Nina Bachinsky-Gimmel.
Tiden hos den legendariske, trestjÀrnige krögaren i Sydfrankrike avspeglar sig i restaurangens inriktning pÄ sÀsongsbaserade rÄvaror, och liksom lÀromÀstaren ger sig Jeff och Nina ut i markerna för att hitta fÀrska örter och svamp.
âVi köper bara frĂ„n lokala producenter. Organiskt odlat.â
Efter tiden i Frankrike var han köksmÀstare pÄ flera av New Yorks mest ansedda restauranger innan han och Nina, med en lika diger meritförteckning som konditor beslöt sig för att öppna eget. Men att finansiera en sÄdan hÀr krog pÄ Manhattan hade inte varit möjligt.
De Àr inte ensamma i Hudsondalen om att satsa pÄ lokalt producerade rÄvaror. Det har fÄtt bönderna att hÀnga pÄ och satsa pÄ smÄskalig produktion av högklassiga rÄvaror som de sÀljer lokalt. SÄ lokalt att vissa bönder sjÀlva kör runt en gÄng i veckan och levererar mjölk, Àgg, ost och kött direkt vid köksdörren till de hudsonska hemmen.
âBönderna hĂ€r Ă€r de mest progressiva i hela USAâ, slĂ„r Jeff fast. âDetta Ă€r framtiden.â
âDet gör att menyn stĂ€ndigt Ă€ndrasâ, sĂ€ger Nina.
âMen anka har vi alltidâ, sĂ€ger frankofilen Jeff, âi nĂ„gon form.â
Ja, nÀr Jeff fÄr prata om anka och deras andra stora intresse, vin, sÀtter han sig upp i stolen och det lyser plötsligt om honom. Nina hÀmtar en biodynamiskt odlad chenin blanc frÄn Loireproducenten Domaine du Closel.
Vinet Àr en perfekt ackompanjatör till faten med ostar och kallskuret, mousse och paté pÄ gÄslever som strax landar pÄ bordet.
Det Àr bara att luta sig tillbaka och njuta. Swoons rutiga golv och varmgula vÀggar med konst förflyttar oss i tanken till en bistro i Frankrike. Bara kassettakets karakteristiska plÄtbeklÀdnad skvallrar om att vi befinner oss i USA.
Till förrÀtt bestÀller vi en sallad med helt nyskördade Àrtor, och friterade babyskockor som serveras med en ansjovisaioli.
Sedan landar en vÀlvald bourgogne pÄ bordet. Den sitter som en smÀck tillsammans med ett rosastekt ankbröst med puylinser och, faktiskt, en Black Angus-stek.
Vilken dröm! Och allt till halva priset mot vad det skulle kosta pÄ vilken sylta som helst i New York.
Men nÀr vi gör oss klara att gÄ kommer kocken Ängande ut frÄn köket. Han ser uppriktigt ledsen ut.
âSka ni verkligen inte ha nĂ„gon dessert? Bara nĂ„got litet?â
Det Àr som i skolbespisningen. Ingen fÄr gÄ frÄn bordet förrÀn allt Àr smakat och uppÀtet. Och tur Àr det.
Till den hemgjorda rabarberlikören fÄr vi en fullkomligt makalös pannacotta med hasselnötsskorpor och en hÄrt reducerad vindruvsjuice.
Att Jeff och Nina inte Àr ensamma om sitt vinintresse mÀrks pÄ Hudson Wine Merchants som med entusiasm och djup kunskap drivs av ett annat Àkta par, Michael Albin och Marianne Courville.
Som f d Manhattanbor Àr de typiska för omrÄdet. Michael var skrivarkurslÀrare med författardrömmar och Marianne fotograf tills vinintresset tog över och de beslöt sig för att byta karriÀr. NÀr dottern föddes flyttade de frÄn Brooklyn.
Butikens utbud Àr imponerande. Jag botaniserar lÀnge bland handplockade viner frÄn sÄvÀl nya som gamla vÀrlden. Det enda som ratas Àr, besynnerligt nog, amerikanska viner.
âJag föredrar originalen, franska vinerâ, ler Michael blygt. âDe amerikanska har för mycket alkohol. De saknar finess.â
DÀrmed övergÄr vÄrt samtal genast till det stÀndiga diskussionsÀmnet inom vinkretsar, om alkoholhaltens inverkan pÄ vinet.
Men under ytan anar jag ocksÄ ett drag av snobbism. I den kylda vinkammaren stÄr lÄdor pÄ hög med gamla ÄrgÄngar av toppviner frÄn Bourdeaux, Bourgogne, Italien, Spanien.
âDet Ă€r min pappas gamla samling som jag sĂ€ljerâ, berĂ€ttar Michael nöjt och hĂ„ller hastigt fram en Mission Haut Brion frĂ„n 196⊠ja, vad var sista siffran? Jag hinner inte med nĂ€r Michael flashar den ena buteljen efter den andra för mig. En Lafite-Rothschild med drygt fyrtio Ă„r pĂ„ nacken dansar förbi, liksom en nĂ€stan jĂ€mnĂ„rig Lynch Bages, en RomanĂ©e-Conti, och enâŠ
Ryktet om Michaels kunskaper har spritt sig. Numera Àr han vinkonsult Ät flera av stans restauranger.
Kathleen Triem och Peter Franck Àr gamla vÀnner till mig. De tog initiativ till en av de vackraste skulpturparker jag sett. The Fields pÄ Art Omi Arts Center ligger en kvart utanför Hudson. Pengarna sköt en fastighetsmagnat till.
Vi guidas runt av Peter. Han och Kathleen Àr fortfarande kuratorer pÄ deltid för utstÀllningen.
âMarken fick vi köpa av en bonde.â
I det vidstrÀckta kulliga landskapet dÀr det förr odlades majs och vintervete stÄr nu skulpturer av internationella storheter som Tony Cragg och Olafur Eliasson. Och landskapet blir sannerligen en del av konstupplevelsen. Som DeWitt Godfreys stora skulptur bestÄende av runda metallrör som staplats mellan tvÄ ekar. Den magnifika rostiga skapelsen ser ut att vuxit upp med trÀden.
Vi strövar över fÀlten. FrÄn den nybyggda utstÀllningshallen följer vi en stig in mellan trÀden. Det Àr som en skattjakt dÀr nya konstverk dyker upp överallt, överraskande och placerade sÄ att intrycket av dem förstÀrks.
âNĂ„gra av verken har vi köptâ, sĂ€ger Peter medan vi passerar mellan tvĂ„ dammar. âAndra har vi fĂ„tt lĂ„na, permanent eller temporĂ€rt.â
Det gör skulpturparken unik. Man kan stÀndigt ÄtervÀnda för att upptÀcka nytt.
PÄ andra sidan skogsdungen kommer vi ut pÄ ett nytt stort fÀlt, Ànnu tomt pÄ konstverk.
âSamlingen vĂ€xer hela tiden. Vi reser till de stora biennalerna i Europa och följer konstnĂ€rerna. En del hör sjĂ€lva av sig och ber att fĂ„ stĂ€lla ut hĂ€r. 90 procent av dem sĂ€ger vi ja till.â
I anslutning till parken ligger Ledig House, dÀr författare och konstnÀrer kan fÄ stipendievistelser för att kunna arbeta koncentrerat under en lÀngre tid. Jag har aldrig jobbat sÄ bra som nÀr jag bodde hÀr den dÀr hösten.
Hudsondalen har alltid varit ett tillhÄll för konstnÀrer. Poeten John Ashbery bor strax utanför Hudson, och inte lÄngt dÀrifrÄn har fotografen Annie Leibovitz en gÄrd. Nyligen har Philip Glass skaffat ett hus i Hudson, liksom skÄdespelaren och före detta basisten i Hole, Lisa Roberts, Julias syster.
En annan Àr skulptören Scott Reynold. Han tar emot oss i sitt nyrenoverade lilla hus frÄn slutet av 1700-talet. Vardagsrummet upptas av hans senaste verk, en tokig sak som pÄminner om en minizeppelinare inklÀdd med smÄ lampor.
âGalleriscenen pĂ„ Manhattan handlar bara om ungdom, att hitta konstnĂ€rerna som 20-Ă„ringar och investera i dem. Men deras verk Ă€r inte fĂ€rdiga. Och de fĂ„r inte en chans att utvecklas.â
Vi slÄr oss ner pÄ verandan. Scott serverar merlot ur dricksglas och hembakade pitabröd. Hans tax hoppar upp i knÀt pÄ honom.
Ănnu bor han och hustrun hĂ€r bara pĂ„ helger och ledigheter, men de funderar pĂ„ att flytta upp för gott.
âJag kommer att bli utkastad frĂ„n min ateljĂ© i Soho. FastighetsĂ€garen vill ha en hyresgĂ€st som kan betala mĂ„ngdubbelt mer i hyra. Guess Jeans.â
Han vinkar till en gammal Cheva som krÀnger förbi pÄ den guppiga grusvÀgen.
âvan Burenâ, sĂ€ger han lakoniskt. âbarnbarnsbarnbarn till USA:s Ă„ttonde president. Han Ă€r Ă€ppleodlare hĂ€r.â
âMĂ„nga andra konstnĂ€rer har flyttat upp pĂ„ sistone, för att komma bort frĂ„n Manhattan. HĂ€r gĂ„r det att arbeta i fred. Men vi umgĂ„s inte. Vi Ă€r alla enslingar.â
Och kanske behöver de inte New York pÄ samma vis lÀngre. Tidigare hade Scott gallerister pÄ Manhattan och i Paris. Nu har han en i Hudson. Och allt fler konstköpare söker sig hit. Stan Àr ju nerlusad med gallerier.
Vi kör vidare genom odlingslandskapet, ser gÄrdar och Äkrar, boskap och flaktruckar. SkÄne skala 2:1. HÀr och var görs försök att odla vin. Men det som fÄr oss att stanna och kliva ur bilen Àr en Àppleodling.
Golden Harvest Farm har 20 000 Ă€ppletrĂ€d â och en galen entusiast, Derek Grout. Odlingen Ă€r hans pappas. Visionen för den hans egen. I ett annex till musteriet har han börjat tillverka vodka pĂ„ Ă€pple.
âJag fick idĂ©n nĂ€r jag jobbade i Tyskland. Vodka kan ju göras av allt.â
En stor del av produktionen sÀljs över disk. Alla Àr vÀlkomna pÄ provsmakning i destilleriet. Det Àr bara gÄ in i affÀren och frÄga efter Derek sÄ fÄr man stÄ i Ängorna och dofterna frÄn destilleringsapparaten och smutta pÄ ett glas. Samtidigt fÄr man sig en lektion i vodkatillverkning.
âJag tillverkar 600 liter i mĂ„naden. Och jag gör allt. Till och med buteljerar.â
Han visar stolt upp den egenhÀndigt designade flaskan. Ja, det syns att han Àr utbildad formgivare.
Hur det smakar? Faktiskt riktigt bra. SÀrskilt lite kylt. Inget finkel alls, som i t ex Absolut. En viss sötma frÄn frukten Àr oundviklig. Kanske gör det drycken mer lik en tysk obstler.
LÀngs ena vÀggen stÄr ett batteri av fruktdestillat frÄn olika delar av vÀrlden. Derek hÀller upp nÄgra glas för att vi ska fÄ jÀmföra med hans.
Jag lÀppjar pÄ en österrikisk sak, hinner inte mycket mer Àn vÀta lÀpparna förrÀn Derek tar glaset ifrÄn mig, tömmer det med en knyck pÄ nacken och stÀller det ifrÄn sig.
Han har svĂ„rt att stĂ„ till. Han skyndar fram till en lucka i den tyska destilleringsapparaten och sticker in huvudet i Ă„ngan. âYihaa! Kom! Kom och lukta!â Han Ă€r alldeles röd i ansiktet av lycka, och av alkoholdofterna.
âMeningen Ă€r inte att vi ska erövra vĂ€rlden. Jag vill hĂ„lla det lokalt. Det ska dra hit folk, till gĂ„rden och butiken. Det hĂ€r Ă€r vĂ„r version av agroturism.â
Det lÄter som en klok strategi. Turismen blir allt viktigare, och de som kommer hit söker de stora upplevelserna i det smÄskaliga och genuina. Och hellre ett litet, personligt Bed & Breakfast Àn ett nÄgot stort flott hotell.
En av det sena 1800-talets frÀmsta amerikanska konstnÀrer, Fredrik Church, lÀt bygga sitt persiskt inspirerade hus Olana överst pÄ berget i utkanten av Hudson. Church led av tuberkulos och nÀr Olana stod klart fick hantverkarna bygga ett hus till hans lÀkare. I dag Àr Olana ett vÀlbesökt resmÄl för alla konstintresserade, medan doktorns hus Àr B&B.
Mount Merino Manor Ă€r lyxboende till överkomligt pris. Det helrenoverade huset Ă€r stort som en herrgĂ„rd men innehĂ„ller bara sju gĂ€strum â och vilka rum! Antika möbler, sköna sittgrupper och sĂ€ngar som Ă€r underverk av komfort.
â
Det tog mig ett Ă„r att hitta alla möblernaâ, berĂ€ttar Rita Birmingham som Ă€r den som planerat renoveringen i detalj, medan hennes man Patrick stĂ„tt för det praktiska.
Badrummet Àr stort som ett normalt vardagsrum. FrÄn jaccuzzin ser man ut genom panoramafönstret. Badsalt skopar man upp ur en gigantisk glaskruka.
âNu kommer gĂ€ster enbart för att fĂ„ bo hĂ€r, inte för Hudson i sigâ, sĂ€ger Rita nöjd. âVi Ă€r fullbokade i stort sett hela sĂ€songen frĂ„n maj och lĂ„ngt in pĂ„ hösten.â
Det hĂ€r Ă€r kĂ€ndisarnas favoritstĂ€lle i trakten. Vi blĂ€ddrar nyfiket i gĂ€stboken som ligger framlagd i varje rum. HĂ€r har sĂ„vĂ€l gamla sĂ„ngerskor som Carly Simon som skĂ„despelare som avlidne Heath Ledger dragit sig undan. För att inte tala omâŠnej, han som hyrde ett vĂ„ningsplan flera veckor i strĂ€ck fĂ„r inte nĂ€mnas. Rita och Patrick har skrivit pĂ„ en tystnadsförbindelse frĂ„n filmbolaget.
Peo och jag slÄr oss ner i varsin fÄtölj och ser ut över Hudsonfloden som ringlar förbi som ett lockande Huck Finn-Àventyr. En gÄng var floden en viktig transportled för valfÄngarna som drog upp sin fÄngst till Hudson dÀr den bereddes. Nu plöjer snabba motorbÄtar vattnet och exklusiva segelbÄtar hissar segel för en vacker tur ner till New York.
PÄ andra sidan floden tar Catskill Mountains vid. Klassisk mark. Bergen var för förra generationens komiker vad Second City i Chicago Àr för dagens. HÀr tog bland andra Mel Brooks och Woody Allen och dramatikern Neil Simon sina första showbizz-steg, vid de judiska och socialistiska semesterbyarna. Varje anlÀggning höll sig med en egna författare, skÄdisar och scenarbetare.
I dag finns inget av det kvar. Men omrÄdet Àr fortfarande lika storslaget. PÄ vintern vallfÀrdas det hit för skidÄkningens skull. BÀst Àr den i Windham och Hunter. Sommartid lockar vandringsleder i bergen och kanotfÀrder pÄ vattnen i dalgÄngarna.
FrÄn Saugerties kör vi uppför Platte Clove Road och vidare lÀngs de vindlande bergsvÀgarna. GÄng pÄ gÄng mÄste vi stanna. Utsikten Àr ögonbedövande vacker.
Det Àr vildmark. Ett stycke americana av sandsten och skiffer, klÀtt med bok och furu. Twin Peaks möter Den sista fÀrden. Men flugorna Àr mer besvÀrande Àn björnarna som det varnas för.
Vi fortsÀtter till Woodstock. Tokigare Àn sÄ hÀr kan det inte bli. Inte mer fascinerande heller.
Det hĂ€r Ă€r rĂ€tta stĂ€llet för alla som gillar batik och hippienostalgi och en alternativ livsstil. Myten och musiken. Ăver Tinker Street ligger rökelsedoften tung. Det Ă€r minnet av Woodstockfestivalen som lockar. Fast den hölls i Bethel, en timme hĂ€rifrĂ„n. Men namnet var redan insĂ„lt nĂ€r staden sa nej till festivalen och stackars Bethel fick sina tre dagar av uppmĂ€rksamhet för att sedan Ă„ter falla tillbaka i glömska och till vad det alltid varit â en Ă„ker.
En luggsliten man kommer cyklande pÄ trehjuling. Han bromsar in, fingrar pÄ sitt toviga skÀgg.
âJag Ă€r en freak. Det Ă€r vad allt handlar om hĂ€r, att vara freakâ, förkunnar han. âInte pengar, inte politik, inte makt, utan att vara sig sjĂ€lv. Det Ă€r det alla kommer hit för.â
Han poserar vant för Peo.
âJag Ă€r konstnĂ€r.â Han pekar pĂ„ en blĂ„ sten pĂ„ marken. âDen dĂ€r har jag mĂ„lat.â
âVad heter du?â frĂ„gar jag nĂ€r han pĂ„gĂ„tt en stund.
âRicochet 419.â
âVadĂ„?â
vâDet kallar alla mig. Kolla in min MySpace-sida.â
Han tar mitt block och skriver sitt namn och sin webadress. Sedan trampar han vidare.
Det Àr sÄ klart han som har hittat oss, inte vi honom. Men kanske Àr han den som bÀst personifierar dagens Woodstock, som handlar om imagebygge och marknadsföring av en livsstil. Det Woodstock som vi alla kommer hit för att uppleva finns sÄ klart inte lÀngre. Eller rÀttare: den existerar i en 00-talsversion.
Allt det som en gÄng var progressivt, en samhÀllskraft baserat pÄ en aktiv musikrörelse, har i dag stelnat och blivit musealt.
Love, peace and understanding har paketerats och Àr till salu.
Det gör inte orten mindre intressant att besöka. TvÀrtom. StÀmningen Àr lika oslagbar som obegriplig. Lika mycket charm som ironi.
Som nÀr vi upptÀcker att det inte finns en enda skivaffÀr!
Runt om Woodstock har de som Ànnu identifierar sig som hippies trots att de numera tillhör en övre medelklass lÄtit bygga arkitektritade poolvillor. DÀr bÀr de Jerry Garcia-slips till kostymen medan de maxar stereon med Grateful Dead och bli stenade.
Men Woodstock Àr inte mer alternativt Àn att det gÄr att fÄ en hamburgare med ett stort lass pommes hÀr. Helst Àter man den pÄ terrassen till Landaus Grill i kurvan dÀr Tinker Street övergÄr i Mill Hill Road. För det formidabla spanlÀgets skull.
Under en eftermiddagstimme fÄr man se representanter för alla amerikanska subkulturer som baseras pÄ musik eller fordon defilera förbi. Det Àr gatans fÀrgstarka festival, tonsatt med mullrande V8:or och dÀmparlösa bÄgar.
PÄ trappan till Woodstock Community Center sitter Dave och Kat. Innan Peo hinner fram för att frÄga om han fÄr plÄta dem utropar Kat:
âKĂ€nner du energin? KĂ€nner du stĂ€mningen?â
Dave Àr folkmusiker. Kat skriver sÄngtexter och lyrik. De har lyckats bevara sin oskuldsfullhet frÄn the summer of love genom Ären. Det kÀnns helt rÀtt att Dave betraktar vÀrlden genom ljusblÄa glasögon.
Bakom dem kommer och gÄr folk hela tiden. Centret Àr betydelsefullt för traktens musiker och konstnÀrer.
âHĂ€r fĂ„r de mat och klĂ€derâ, sĂ€ger Kat. âVi arrangerar konserter för att dra in pengar till verksamheten.â
TvÄ hus bort ligger legendariska Colony Café. Det var hÀr Dylan och The Band gjorde sin första spelning tillsammans. Janis Joplin och Jimi Hendrix stod ofta pÄ scenen.
Lokalen Àr liten och intim, med en balustrad dÀr publiken kan stÄ och titta ner. Vem hade inte velat vara med hÀr?
Medan Kat och Dave berÀttar att de nyss flyttade hit frÄn Baltimore kommer en kille med dreadlocks, tatueringar och baggy jeansshorts slÀntrande över grÀset. Kat ropar genast frÄn trappan:
âHej. Vad heter du?â
âNature.â
Kanske Àr han det nÀrmsta vi kommer flower power-eran, ett barn av den tid dÄ allting var blommor i hÄret och utlevd glÀdje och framtidstro och det avspeglade sig i vad barnen döptes till.
âJag Ă€r en kramareâ, sĂ€ger Kat och ger oss varsin bastant kram nĂ€r vi tar farvĂ€l.
Vi fĂ„r med oss ett sista visdomsord. VĂ€rlden Ă€r stor och vacker och fin om vi alla hjĂ€lper varandra. Thatâs whatâs it all about.
Sedan kör Kat och Dave hem i sin nya röda Pontiac.
Sista kvÀllen i Hudson gÄr vi till Red Dot. StÀmningen i baren Àr redan hög trots att klockan inte Àr mycket mer Àn after work. Det hÀr Àr enda stÀllet i stan dÀr vita och fÀrgade minglar. Musiken stÄr pÄ, nÄgot med Mary J Blige.
Alla bra barer ska ha en spegel pĂ„ vĂ€ggen, sa Hemingway. PĂ„ den hĂ€r spegeln Ă€r en streamer klistrad: âNixon is no longer the worst president.â
Tre kvinnor i andra Ànden av baren avlossar den ena skrattsalvan efter den andra, och det Àr som om deras humör smittar av sig pÄ hela lokalen. Det skÄlas, bestÀlls in mer, musiken skruvas upp. KvÀllen blir sen.
Vi tar en sista drink, lÀgger nÄgra dollar pÄ disken och gÄr ut frÄn baren. Det har blivit dags att bege oss tillbaka till vÄra sagorum pÄ Mount Merino Manor, förbereda avfÀrden. I morgon bitti lÀmnar vi Hudson.
