PÄ vÀggen vid mitt skrivbord hÀnger en kalender vars samtliga foton förestÀller författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Ganska taffliga bilder, frÄn byliv, portrÀtt, författaren placerad i olika stolar, sovande i hÀngmatta. Kalendern Àr frÄn 2006. Det gör inget. Den kommer att fÄ hÀnga kvar i mÄnga Är.
Att det gjorts en Bernhard-kalender sjutton Ă„r efter hans död sĂ€ger nĂ„got om hans betydelse i Ăsterrike. Hemlandet som han gjorde karriĂ€r pĂ„ att i verk efter verk vrĂ€ka ut sin vĂ€mjelse inför. Allt det som han sĂ„g sig stĂ„ utanför. Eller över. Han skrev med glödande svĂ€rta om Wiens kultursocietet, hĂ€cklade etablissemanget och landets dubbelmoral nĂ€r det gĂ€ller dess nazistiska förflutna. Flera av sĂ„vĂ€l hans böcker som pjĂ€ser vĂ€ckte skandaler upp till regeringsnivĂ„. Samtidigt kom Bernhard sjĂ€lv med tiden att bli en institution som tillfrĂ„gades i moraliska frĂ„gor.
Bernhard befann sig ofta pĂ„ resande fot, helst runt Medelhavet. I Wien bodde han hos sin âlivsmĂ€nniskaâ, en 36 Ă„r Ă€ldre kvinna. För sina inkomster köpte han bondgĂ„rdar runt om i Ăsterrike som han omsorgsfullt renoverade och Ă„terskapade med fullt utrustade kök i originalskick som pĂ„ ett hembygdsmuseum. Men han Ă„t alla mĂ„ltider pĂ„ lokal.
Ja, det har givits ut fotoböcker med hans hus ocksÄ.
Hur mycket han Ă€n reste gjorde han sig inte hemmastadd nĂ„gonstans, lĂ€rde sig inte behĂ€rska nĂ„got annat sprĂ„k, för han ville inte pĂ„verkas av nĂ„gon annan kultur. KĂ€nslorna för Ăsterrike bestod av lika mycket kĂ€rlek som hat.
Inte mycket Ă€r kĂ€nt om denna motsĂ€gelsefulla, hemlighetsfulla författare trots att han stĂ€ndigt Ă€r nĂ€rvarande med sitt âjagâ i romanerna. Inte ens vilken dag han föddes pĂ„ i februari 1931 Ă€r sĂ€kert. Förmodligen Ă€r detta undflyende drag anledningen till att det Ă€nnu inte skrivits en ordentlig biografi över honom. Intresset för Bernhard har nĂ€mligen inte avtagit. HĂ€romĂ„ret utgavs samtliga hans böcker, ett trettiotal, pĂ„ nytt i Tyskland.
Han Àr en av de absolut bÀsta av dem som borde ha fÄtt Nobelpriset.
âSkogshuggningâ frĂ„n 1984 Ă€r del tvĂ„ i en triptyk om konsten, flankerad av âUndergĂ„ngarenâ, utgiven pĂ„ svenska för tre Ă„r sedan, och den Ă€nnu oöversatta âAlte Meisterâ.
Den anonyme berĂ€ttaren Ă„terger en âkonstnĂ€rlig kvĂ€llsmĂ„ltidâ hos ett par i Wiens inre kulturkrets, han kompositör, alkoholiserad âwebernepigonâ, hon bedagad sĂ„ngerska. Inbjudna Ă€r ocksĂ„ nĂ„gra andra författare och en skĂ„despelare vid Burgtheater som de fĂ„r invĂ€nta, han har en förestĂ€llning, Vildanden, middagen kommer pĂ„ bordet först klockan ett pĂ„ natten. Det ger berĂ€ttaren gott om tid till reflektioner och tankar kring de nĂ€rvarande, och att Ă„ngra att han tackat ja.
Romanen Ă„talades för Ă€rekrĂ€nkning nĂ€r den kom ut och var under ett halvĂ„rs tid förbjuden i Ăsterrike. Bernhard kontrade med att ingen av hans böcker fick sĂ€ljas i landet. PĂ„ samma obstinata vis som han i sitt testamente skrev att inget av hans verk fick tryckas eller spelas i Ăsterrike efter hans död; han ville inte ha med landet att göra.
Förebilderna till paret var gamla vÀnner som tagit hand om Bernhard nÀr han var ung och hjÀlpt honom att fÄ teaterstycken uppsatta pÄ landsorten. Nu desavoueras de. GÄng pÄ gÄng. Likadant med de övriga i sÀllskapet. Romanens berÀttare har en gÄng haft förhÄllande med dem, utnyttjat dem, lÄtit sig undervisas av dem, i teater, musik, litteratur. Nu har han vÀnt dem ryggen. Deras smÄborgerlighet och deras författarskap fyller honom med avsmak.
VÀntan pÄ burgskÄdespelaren ger berÀttaren tillfÀlle att i lustfyllda kaskader ösa galla över Burgtheater, dess fantasilösa repertoar och talanglösa skÄdespelare. Det fanns en anledning: Bernhard hade Äret innan nekats tjÀnsten som direktör för teatern.
Naturligtvis lĂ€stes boken som en nyckelroman och det spekulerades i vilka de övriga vid den âkonstnĂ€rliga kvĂ€llsmĂ„ltidenâ var. För lĂ€sare i dag spelar det ingen roll; romanen lever pĂ„ sina egna kvaliteter.
Avskyn Àr motorn, avskyn driver pÄ berÀttaren, frenetiskt hamrar han in sina anklagelser, ocksÄ mot sig sjÀlv, för en gÄngs skull gÄr det att ana ett strÄk av sjÀlvförakt hos Bernhards berÀttare, över att han inlÄtit sig med de hÀr mÀnniskorna och utnyttjat dem.
Bernhard skrev inte berÀttelser i traditionell mening. Handlingen förs knappt framÄt. Bernhard borrar dÀr han stÄr, eller rÀttare dÀr berÀttaren sitter i rummet intill och betraktar middagsgÀsterna, med tillÀgg, upprepningar, omtagningar, uppbruten kronologi, i en nÀrmast manisk monolog. Man sugs in i texten och hÄlls kvar dÀr, det Àr omöjligt att lÀgga ifrÄn sig boken, och genast den Àr slut vill man börja om.
Men âSkogshuggningâ Ă€r ingen entydigt svart bok. Hatet och borrandet föder ocksĂ„ komik, tack vare Bernhards satiriska formuleringskonst. Och den har till svenska förts över intakt i Jan Erik Bornlids eminenta översĂ€ttning. Bornlids tolkningar av Bernhard Ă€r över huvud taget av det slaget att man inte reflekterar över att det Ă€r översatt text.
SÄ hÀr kan det lÄta om tvÄ av författarna:
âSchrecker liksom Billroth, liksom Schreckers livskamrat förkroppsligar i dag ett slags epigoniskt skenintellektuell pladderlitteratur, som alltid varit mig förhatlig och som Ă€lskas av lektorer, som stĂ€ndigt briljerande och fanatiskt modebetonade fastnat i sin litteraturvetenskapliga pubertet och ivrigt subventioneras av de senila byrĂ„kraterna pĂ„ kulturministeriet vid Minoritenplatz.â
Som oftast hos Bernhard cirklar han kring döden och sjÀlvmordet, denna gÄng i form av en vÀn till de församlade som begÄtt sjÀlvmord och som de begravt tidigare under dagen.
Hon, en gĂ„ng skĂ„despelarutbildad, gick under i nĂ€rheten av sin makes genialitet, tapisseristen som hon stöttade till vĂ€rldsberömmelse. Hon hĂ€ngde sig i förĂ€ldrahemmet pĂ„ landet. En parallell till pianisten Wertheimer i âUndergĂ„ngarenâ som hĂ€ngde sig utanför systerns byhus, förkrossad över att han aldrig skulle nĂ„ upp till vĂ€nnen Glenn Goulds virtuositet.
Bernhard vĂ€xte upp tillsammans med modern och morförĂ€ldrarna pĂ„ landet i Ăsterrike och tyska Oberbayern, innan han som tonĂ„ring sattes pĂ„ ett nationalsocialistiskt internat i Salzburg. SĂ€rskilt morfadern, författare, var viktig för honom. Sin far trĂ€ffade han aldrig.
NÀr Bernhard var arton Är lades han lungsjuk in pÄ sanatorium. Samma Är dog morfadern. à ret dÀrefter modern. Bernhard flydde dÄ, dödssjuk, frÄn sanatoriet till Wien, dÀr han började studera musik och teater.
Staden och landet. Kultur och natur. Klassiska motsĂ€ttningar. Bernhard drogs till Wiens utbud av musik, teater och kafĂ©erna dĂ€r han tillbringade timmar med att lĂ€sa tidningar, men avskydde stadens förkonstling och kotterier, som stod i motsats till landsortens ânaturlighetâ, dĂ€r han gick klĂ€dd i lederhosen och jancker. Landsbygdens timmerskog i stĂ€llet för kulturwiens skogshuggning.
PÄ kalenderbilderna frÄn bylivet ser man Thomas Bernhard skratta. Nej, kanske inte skratta, men le.
SDS 18 nov 07
