Samtal med P O Enquist
Sydsvenskan 13 sep 08


NĂ€r den hĂ€r artikeln gĂ„r till tryck har P O Enquists farhĂ„gor besannats kring publiceringen av hans sjĂ€lvbiografiska ”Ett annat liv”. Han har hĂ€ngts ut pĂ„ löpsedlarna. Den folkkĂ€re författaren som höll pĂ„ att supa ihjĂ€l sig.


”Riksfyllot”, som han sjĂ€lv sĂ€ger med avsmak nĂ€r vi trĂ€ffas pĂ„ Norstedts förlag ett par dagar tidigare.


-Det finns en journalistisk vinkling pÄ det hÀr, och det kan man inte sÀga nÄgot om. Jag har alltid misstrott det hÀr med att komma ut. Om nÄgon vill att du ska komma ut och bekÀnna, Àr mitt rÄd: spring, spring. Det blir bara skit av det.


Jag kan förstÄ det lockande med vinklingen, men inte den lÀsningen av boken. Visst, i sista tredjedelen berÀttar P O om sitt tilltagande supande under Ättiotalet och kampen för att bli fri. Den stÀndigt tÀvlingsdrivne författaren redogör noggrant för promillehalter, hur han stoiskt vann kampen mot antabus och snarast sÄg igenom de tre behandlingar med Minnesotamodellen som han genomgick.


Men boken bestÄr av tvÄ delar till, om barndomen i VÀsterbotten och om hur han blev Sveriges kanske mest framgÄngsrika författare och en dramatiker med vÀrldsrykte.

'

Den som letar efter en enskild hÀndelse som förklarar alkoholismen kommer att fÄ söka förgÀves. NÄgra enkla förklaringar finns aldrig till ett missbruk. DÀremot fÄr man följa den lÄnga vÀgen in i mörkret och till det P O Enquist kallar för sin ÄteruppstÄndelse. Han har inte druckit sedan februari 1990.


I slutet av vistelsen pĂ„ Kongshall, det tredje behandlingshemmet, började han plötsligt att skriva pĂ„ ”Kapten Nemos bibliotek”, sannolikt hans bĂ€sta och tvivelsutan hans mest personliga roman. Och man förstĂ„r av ”Ett annat liv” hur viktig romanen frĂ„n 1991 Ă€r i P O Enquists liv. För att inte sĂ€ga direkt avgörande.


Han ler nĂ€r jag pĂ„talar att ”Ett annat liv” Ă€r en bok som lika mycket tar avstamp i som utmynnar i ”Kapten Nemo”. Böckernas uppbyggnad liknar varandra, och det finns centrala formuleringar som Ă„terkommer.


- NĂ€r jag satt och lĂ€ste in boken [som ljudbok] – det var första gĂ„ngen förresten och vĂ€ldigt roligt – tĂ€nkte jag pĂ„ den som ett litet företal till ”Kapten Nemo”. Jag tĂ€nkte, Ă€r det det den Ă€r. KĂ€nslan av roman var mycket starkare Ă€n jag hade anat.


Den som kan sin Enquist vet hur gĂ„tfull han kan vara nĂ€r han rör sig kring hĂ€ndelser i sitt eget liv. I ”Ett annat liv” drar han undan ett lager av fiktion. Sanningen berĂ€ttas, men inte allt. DĂ€remot diskuterar han sina verk och de Ă€r nĂ€rvarande texten igenom som en klangbotten. Man kan lĂ€sa boken som en kommentar till hans verkförteckning.


-Ja. Det Àr sant. AlltsÄ, nÀr jag bestÀmde mig för att skriva satte jag mig med ett A4 och skrev mycket snabbt upp sjutton kapitelrubriker. Sedan följde jag dem helt och hÄllet. Det har jag aldrig gjort förr, en sÄdan planering. Kommentar till verkförteckning? Ja, det gÀller i hög grad mittpartiet. Ja, och det gÀller första ocksÄ. Det gÀller sista ocksÄ. Du har nog rÀtt. NÄgon ska göra det ocksÄ, och varför inte jag?


DĂ€rmed övergĂ„r vi till att prata om det som för mig Ă€r kĂ€rnan i ”Ett annat liv”, ett författarskaps tillkomst.


-Du debuterade 1961. Dina tvĂ„ första romaner ”Kristallögat” och ”FĂ€rdvĂ€gen” vĂ€ckte inte mycket uppmĂ€rksamhet.


-Det var tvÄ urusla romaner egentligen.


-Sedan kom ”Magnetisörens femte vinter”, med ett helt annat sprĂ„k, och ansprĂ„k. Vad hĂ€nde dĂ€remellan?


-Jag lugnade ner mig. Prologen Ă€r pĂ„ 30-40 sidor, den Ă€r vĂ€lskriven men fortfarande tillkonstlad. Men sĂ„ börjar första kapitlet och dĂ„ plötsligt skriver jag mycket renare, mycket mer kliniskt. Uppenbarligen var det sĂ„ att jag hittade det medan jag skrev. Inget tjafs, inga konstigheter. DĂ€rför tycker jag fortfarande att ”Magnetisören” Ă€r en bra bok. Men sedan kom ”Hess” som jag fanimej inte vet vad Ă€r. Ett sjukdomsĂ„terfall, men pĂ„ sĂ€tt och vis jĂ€vligt intressant. Den innehĂ„ller jĂ€ttemycket som jag sedan tar upp i andra romaner.


PO skakar oförstÄende pÄ huvudet.


”Unge man, hur har du tĂ€nkt?”


-Ja, minns du hur du tÀnkte?


-Nej. Det genanta Àr att jag försökte skriva den stora samtidsromanen.


-Det som slĂ„r mig nĂ€r jag lĂ€ser andra delen av ”Ett annat liv” Ă€r hur oerhört produktiv du var under sextiotalet. Du skrev tunga romaner, artiklar, recensioner, du reste, deltog i samhĂ€llsdebatten och du fick familj och barn. Som smĂ„barnsförĂ€lder förstĂ„r jag inte hur du fick ihop det.


-Jag har lĂ€nge tĂ€nkt pĂ„ ”LegionĂ€rerna” som en bok en kille pĂ„ 31-32 Ă„r kan skriva, med en Ă€relystnad. Ärelystnad, jag menar att det finns en vĂ€ldigt starkt motor i det. Jag kommer aldrig att kunna göra det igen. JĂ€mför med arbetet med ”LivlĂ€karens besök”, det var inte lika mycket fysiskt. Det var mer arkivarbete.


-Sedan har du en liknande produktiv period efter 1990, dÄ du blivit nykter. Ser motorn annorlunda ut nu?


Han ler:


-Kanske inte.


-Inte? Samma Àrelystnad?


-Ja, men lite annorlunda.


-

För att bevisa att du kan igen?


-Ja, precis.


-Eller bevisa för dig sjÀlv?


-NĂ€r jag sett att jag kunde skriva, vilket ”Kapten Nemo” var ett bevis pĂ„ för mig sjĂ€lv, jag hade inte supit bort skallen, sĂ„ kom en ganska lustfylld period. Det var: Halloj, halloj, vad kul det Ă€r!


Efter ”LegionĂ€rerna”, om baltutlĂ€mningen efter kriget, har P O Enquist skrivit romaner om idrottsrörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, pingströrelsen.


-Det var inget planerat, rörelseorienteringen.


-Men hur har du valt dina Àmnen?


-Mitt problem, gÄng pÄ gÄng, Àr att jag inte vet vad jag ska skriva om. VadÄ, vadÄ? Vet inte. Men jag har med jÀmna mellanrum ramlat pÄ, och det Àr verkligen sant, ramlat pÄ Àmnen som jag skrivit om. Det Àr en pÄramling. Och dÄ kan man förstÄs sÀga att det inte Àr sant, för man ramlar inte. Man bestÀmmer sig för var man ska ramla. Och framför allt hur man gör det.


-Författare kan vÀldigt lÀtt prata om bevekelsegrunderna efter att en bok Àr skriven. Men det Àr svÄrare att prata om koncipieringen, och vad det Àr som fÄr en att gÄ igÄng.


-Visst, det Ă€r otroligt irrationellt. Och för min del Ă€r det sĂ„ mĂ„nga Ă„r mellan det klickar till i skallen. Men sedan nĂ€r det klickar till och jag börjar skriva Ă€r det lustfyllt och fint. Det Ă€r klart att det spelat Ă€nnu större roll Ă€n vad skriver i ”Ett annat liv” att jag söp i tretton Ă„r mellan att jag skrev ”Musikanternas uttĂ„g” och ”Kapten Nemo”.


-Fast du var inte overksam. Du skrev dramatik.


-Teater Ă€r nĂ„got annat, mycket snabbare. Jag skriver en teaterpjĂ€s mycket snabbt, och sedan gĂ„r den upp och, ja vad ska man göra? Man kan titta pĂ„ förestĂ€llningarna och Ă„ka omkring och leva nĂ„got slags konstigt liv. Medan det hela tiden dunkar: ”Nu borde du skĂ€rpa dig. Nu borde du skriva roman. Varför gör du inte det?”


-Och hur fÄr du tyst pÄ det?


-Nu kan jag inte ens supa, sĂ„ nu vet jag inte vad jag gör. Jag försöker intala mig: ”Men du har gjort sĂ„ mycket”. Jag har skrivit i 48 Ă„r, men sĂ„ lĂ„ng Ă€r inte listan, och förresten blir man aldrig tröstad av det man gjort. Va? Det blir man inte?


Efter lunch förflyttar vi oss till P O:s arbetslÀgenhet pÄ Söder. Vi slÄr oss ner i köket, dricker kaffe och fortsÀtter samtalet om romanernas uppkomst.


-Det Àr sÄ lÄnga mellanrum mellan dÄ jag har nÄgon idé. Jag minns att det fanns en tid dÄ jag var sÄ avundsjuk pÄ PC Jersild för att han oavbrutet skrev romaner baserade pÄ glÀnsande idéer. Ibland blev det jÀttebra, ibland inte. Men idéerna var glÀnsande. Somliga har mÄnga idéer. AlltsÄ, idéer har jag nog, men till ett helt romanverk Àr det mycket svÄrare. Det Àr vÀldigt neurotiskt det hÀr, för det Àr inget fel pÄ min energi. Det kÀnns som om att fÄ upp ett fantastiskt varvtal men bilen stÄr stilla, kuggarna hakar inte i. Jag undrar om inte det Àr mÄnga författares problem [med spriten], att kuggarna inte hakar i. DÄ kan man bli tokig. Eller i varje fall drömma sig bort. Nej, jag vore lycklig om jag i mitten av oktober kunde sÀtta mig och ha en fÀrdplan och sÄ lugnt och stilla skriva en eller tvÄ sidor per dag.


-Du skriver att du ibland saknar egna ankringspunkter i en text och dÀrför lÀgger den Ät sidan.


-Typexemplet Ă€r ”Blanche och Marie”. Som verkligen inte var ”Boken om Blanche och Marie” frĂ„n början. Jag har skisser frĂ„n sextiotalet, nĂ€r jag sysslade med litteraturforskning och dĂ„ stötte pĂ„ Blanche Wittman och tĂ€nkte att hon var fascinerande. FrĂ„n Ă„ttiotalet, nĂ€r jag var som vĂ€rst, sĂ„ att sĂ€ga, har jag kvar filer som heter Blanche 1, Blanche 22, olika försök under vĂ€ldigt mĂ„nga Ă„r. Ofta sĂ„ illa stavade att man kan se att jag inte var klar.


-Du har skrivit den som bÄde roman och pjÀs. Vilken kom först?


-Ursprungligen var det en roman. Sedan kom en förfrÄgan frÄn Betty Nansen Teatret om jag inte kunde göra en teaterversion, och dÄ gjorde jag det, eftersom jag inte hade nÄgot annat att göra. Jo, det blev pÄ sÀtt och vis en intressant pjÀs, men inte sammanhÄllen. Men det Àr ju inte boken heller.


”Ett annat liv” Ă€r skriven i tredje person, ”han”, och kronologiskt, Ă€ven om texten refererar framĂ„t och bakĂ„t i tiden. Men hĂ€r finns stora luckor. Exempelvis Ă€r hela tonĂ„rstiden utelĂ€mnad.


-Absolut Ă€r hĂ€r gluggar. Jag skrev vĂ€ldigt lite om teater frĂ„nsett uppsĂ€ttningen av ”Tribadernas natt” pĂ„ Broadway. För dĂ„ förde jag dagbok. Det gör jag verkligen inte alltid. Men jag hittade dagböcker frĂ„n Berlin, Broadway och behandlingshemmet M87 i Huddinge. Annars skriver jag inte dagbok eller för anteckningar. Hur gör du?


-Jag för arbetsdagbok medan jag skriver roman. Som ett sÀtt att diskutera arbetet med mig sjÀlv. Det blir som att föra dagliga samtal med en förlÀggare.


-Det förefaller vara en mycket bra reservförlÀggare.


Vi pratar en stund om misstaget att inte regelbundet skriva dagbok, innan P O fortsĂ€tter berĂ€tta vad han haft som minnestöd för ”Ett annat liv”.


-NÀr jag stÀdade vinden för att flytta hittade jag mycket. Sju tjocka pÀrmar med brev skrivna fram till 1978, dÄ jag flyttade till Danmark. Och sÄ lÀser man ett brev och dÄ gÄr spÄren upp pÄ ett mÀrkligt sÀtt och man minns kopiöst mycket. I alla fall tillrÀckligt för att maskinen ska sÀtta igÄng.


-Arbetade du pÄ samma sÀtt som nÀr du skriver roman?


-Ja, absolut. Även om jag följde stolparna sĂ„ skrev jag pĂ„ det hĂ€r triviala sĂ€ttet att jag trycker ut sidorna och skriver om. Om jag skriver tre sidor, sĂ„ trycker jag ut dem och nĂ€sta morgon gĂ„r jag igenom för hand och skriver igenom igen. Jag skrev ocksĂ„ om hela kapitel. Och nĂ€r jag var klar skrev jag om. Förutom de tre sista kapitlen. De skrev jag pĂ„ en mĂ„nad. De Ă€ndrade jag nĂ€stan ingenting i.


-Har du rÀknat ut hur mÄnga sidor du skriver per fÀrdig sida?


-Nej, men jag tror det Ă€r sex, sju. NĂ€r jag skrev LegionĂ€rerna var jag uppe pĂ„ tvĂ„ genomskrivningar. Nu med dator Ă€r det sĂ€kert sex, sju. Jag har sex pĂ€rmar med ”Lewis resa”, som jag skrev igenom tre gĂ„nger.


-Du har sparat dem?


-Ja.


-NÀr du skrivit 30-40 sidor och kÀnner att du har fast mark under fötterna, hur ser arbetsmetoden ut? Hur skapar du struktur?


-Arbetsmetod och ton och sÄdant, det Àr för mig ett mycket mindre problem. Det kommer av sig sjÀlvt, eftersom jag Àr en stor omskrivare. Jag stryker pladdret. Det Àr vÀl ocksÄ yrkeskunnande genom Ären. Man har lÀrt sig av misstagen.


-I vilket skede bestÀmmer du vilka personer som ska upp pÄ spelplanen? NÀr vet du vilka du behöver och vilka roller de kommer att spela?


-Jag kan Ă€ndra mig lite grann, men i stort sĂ„ tror jag att jag har aktörerna, volymen pĂ„ aktörerna ocksĂ„, och hur de Ă€r, ganska tidigt. Ett typfall dĂ„ jag Ă€ndrade mig Ă€r ju Lewi Pethrus. Han blev mycket intressantare Ă€n i första versionen. LĂ„ngsamt kom jag att inse att jag tyckte om honom och hade mycket lĂ€ttare att identifiera mig med honom Ă€n med Sven Lidman. Arbetsnamnet var ”Guds tvillingar”. Och jag försökte skriva en teveversion av det hela ocksĂ„.


-Men en arbetstitel har du tidigt?


-Titeln pĂ„ en roman Ă€r det vĂ€rsta jag vet. Jag fĂ„r magsĂ„r och sĂ„ drar det ihop sig och jag lĂ€mnar in manus. ”Ett annat liv” spikades i sista stund.


-Vad hade du för arbetstitel?


-En massa varianter pĂ„ ”Ett annat liv”. Jag har alltid haft svĂ„righeter med titeln. Den enda bra titeln jag haft Ă€r ”Kapten Nemos bibliotek”. Den Ă€r strĂ„lande. Annars vet jag inte.


I essĂ€boken ”Kartritarna” skriver P O Enquist att Geijerstam en gĂ„ng kunde ha skrivit den stora svenska romanen och han kallar de tiotusen tipsen som inkom efter mordet pĂ„ Olof Palme för den stora svenska romanen. ”Hess” var en gĂ„ng hans eget försök i genren. Hur skulle den stora svenska romanen se ut i dag?


-Vad jag kan minnas har alla svenska författare talat om den stora svenska samtidsromanen. Jag kan inte tĂ€nka mig nĂ„gon som gjort det. Det Ă€r som att stirra sig blind pĂ„ nĂ„got, man fĂ„r en blind flĂ€ck i mitten. Man kan möjligtvis skriva runt om. Det har jag nog gjort nĂ„gon gĂ„ng, framför allt i ”LegionĂ€rerna” och ”Musikanterna”. Men den stora svenska samtidsromanen finns inte, och jag börjar tro att den Ă€r vĂ€ldigt svĂ„r att skriva.


-Eller Àr det den stora europeiska romanen som ska skrivas nu?


-Det tror jag Àr nÀstan Ànnu vÀrre. Det Àr kanske overkill att tro att man ska skriva den stora svenska romanen. Men att som svensk författare skriva den stora internationella romanen? Nej, det blir bara konstigheter. Men gud vÀlsigne den som lyckas. I grunden Àr all riktig roman provinsiell. Det tror jag stenhÄrt.


Sedan kommer han tillbaka till det svenska perspektivet:


-Vilken tycker du, för att ta de senaste 70-80 Ă„ren, Ă€r den stora svenska samtidsromanen? Jag har ett bra förslag. ”StrĂ€ndernas svall” av Eyvind Johnson. Vilket otroligt bra roman det Ă€r. Den Ă€r förlagd till antiken men vilken kraft det finns dĂ€r, och sĂ„ absolut relevant och central för den politiska diskussionen efter kriget. Storartat. Han hade en fantastisk period pĂ„ fyrtiotalet. NĂ€r han var ung och Ă€regirig. Fast sĂ„ ung var han vĂ€l inte.