Recension i Sydsvenskan 18 april 08
Vad Àr definitionen pÄ att en bok Àr riktigt bra? Att man vill att den inte ska ta slut, och nÀr den ÀndÄ gör det, vill man genast lÀsa den igen?
I sĂ„ fall vet jag inte hur jag ska förhĂ„lla mig till Cormac McCarthys Pulitzerprisbelönade âVĂ€genâ. Jag kan inte minnas nĂ„gon annan bok som berört mig sĂ„. Som gĂ„tt under huden pĂ„ ett sĂ„dant vis att jag mĂ„tt direkt illa under lĂ€sningen och velat komma till slutet för att fĂ„ lĂ€gga boken ifrĂ„n mig för gott. Bara att blĂ€ddra i den nu efterĂ„t rĂ€cker för att Ă„terkalla kĂ€nslorna.
Nej, det hÀr Àr inte en bok jag vill ÄtervÀnda till. Den Àr för bra för det.
Med âVĂ€genâ har den nu 75-Ă„rige McCarthy skrivit sitt mĂ€sterverk.
Det Àr tiden efter en global katastrof. En man och hans son vandrar genom ett öde, brÀnt landskap, pÄ vÀg söderut, mot havet, vÀrmen. Pojken utmÀrglad, mannen mÀrkt av en sjukdom. Sina fÄ Àgodelar skjuter de framför sig i en shoppingvagn. De bÀr ansiktsmasker av bomull. Luften Àr full av sot och stoff som skymmer solen. Det Àr kallt. Ibland snöar det. Allt liv Àr dött. Ingen fisk finns i vattnet. Inga fÄglar pÄ himmeln. Mannen och pojken, bÄda namnlösa, hör till de fÄ överlevande.
Andra mÀnniskor syns ibland lÀngs vÀgen. De gömmer sig för dem, av rÀdsla för att dödas eller tillfÄngatas. Kannibalism och barbari rÄder.
LÄnga tider Àr de utan mat, utan eld. Ibland hittar de nÄgot att Àta, nÄgot att göra upp eld med.
Kanske Àr vandringen söderut meningslös. Mannen vet att ingenting kommer att vara annorlunda nÀr de nÄr havet, ÀndÄ mÄste han intala sig sjÀlv och pojken det, hÄlla hoppet vid liv. För pojkens skull. Allt annat vore att svika honom.
Mannen bÀr en pistol med tvÄ kulor. De Àr Àmnade Ät dem sjÀlva, som en sista utvÀg. De ska gÄ in i mörkret tillsammans, har mannen lovat, vara tillsammans pÄ andra sidan ocksÄ. Men en kula mÄste han offra för att rÀdda pojken frÄn en rövare. Hur ska han sedan kunna hÄlla sitt löfte? Att inte göra det vore ocksÄ ett svek.
I mannen och pojkens tröstlösa kamp mot en storhet de inte rĂ„r pĂ„, pĂ„minner McCarthys postapokalyptiska skildring om Hemingways sena mĂ€sterverk âDen gamle och havetâ.
Tematiskt kĂ€nner man igen sig i McCarthys alltigenom manliga vĂ€rld. FrĂ„n debuten med âThe Orchard Keeperâ 1965 har han gestaltat den genomgripande ondskan i nĂ„gra av amerikansk litteraturs mest vĂ„ldsamma romanpersoner. I âVĂ€genâ finns ondskan hela tiden nĂ€rvarande, men som en förutsĂ€ttning, ett sjĂ€lvklart tillstĂ„nd, snarare Ă€n att vara en egen karaktĂ€r.
I denna grymma vĂ€rld dĂ€r det inte lĂ€ngre finns nĂ„gon moral eller etik har mannen lĂ€rt pojken rĂ€tt och fel och att förlita sig pĂ„ att godheten alltid segrar, de Ă€r âde godaâ, de âbĂ€r med sig eldenâ.
Pojken Àr nÀrmast messiansk i sin godhet och mannen ser pÄ honom alltmer som vÀlsignad, en frÀlsare. Mannen kan tvingas till tvivelaktiga handlingar för att skydda dem, men pojken rÄr ondskan aldrig pÄ.
SprĂ„ket Ă€r som alltid hos McCarthy klart och rent, avskalat. Satserna flĂ€tas samman med âochâ, men inte i de lĂ„nga vackra meningar som annars Ă€r hans signum. HĂ€r Ă€r meningarna korta, betydelsemĂ€ttade. Dialogen Ă€r kĂ€rv och korthuggen. Precisionen i sprĂ„ket skapar en förhöjd stĂ€mning som bĂ€r hela historien, och som till stor del utgör ryggraden i âVĂ€genâ.
TyvÀrr försvagas den pÄ svenska, och det har inget med Thomas Preis förtjÀnstfulla översÀttning att göra.
Bara ett stort och nyansrikt sprÄk kan reduceras sÄ hÄrt som av McCarthys prosa och ÀndÄ vinna pÄ det. Med nÄgra fÄ ord lockar han fram en stor berÀttelse. Tack vare engelskans rikedom kan hans karga, avklarnade sprÄk bÀra nyanser och sinnesintryck som ett ordfattigare sprÄk paradoxalt nog mÄste anvÀnda fler ord för att frammana. DÀrmed försvinner en del av dess magi.
Exakt vad som hĂ€nt fĂ„r vi aldrig veta, inte mer Ă€n att klockorna stannade pĂ„ 01.17. âEn lĂ„ng skarp ljuspuls och sedan en rad dĂ€mpade stötvĂ„gor.â Eldstormar har gĂ„tt fram över jorden, svett dess yta sĂ„ att ingenting kan gro eller vĂ€xa.
Det centrala Àr inte katastrofen eller livet i ett efterÄt, utan berÀttelsen om mannen och pojken och deras kamp för överlevnad.
Till skillnad frĂ„n McCarthys tidigare böcker finns det en Ă€kta vĂ€rme i âVĂ€genâ, i den totala tilliten mellan far och son. Det enda de har Ă€r kĂ€rleken till varandra. Det skulle gĂ„ att avfĂ€rda berĂ€ttelsen som manlig sentimentalitet, för McCarthy riskerar hela tiden att bli alltför kĂ€nslosam. Men det Ă€r en risk som han Ă€r medveten om och skickligt balanserar han hela tiden pĂ„ rĂ€tt sida grĂ€nsen.
GĂ„r man som lĂ€sare med pĂ„ de förutsĂ€ttningarna har man en hjĂ€rtskĂ€rande lĂ€supplevelse framför sig. Av âmanliga erfarenheterâ, som Akademien borde benĂ€mna det.
