Denna höst kommer ingen att kunna undgĂ„ att det Ă€r fyrtio Ă„r sedan Woodstockfestivalen. Om ett par veckor gĂ„r Ang Lees nya storfilm upp, âTaking Woodstockâ, en filmatisering av Elliot Tibers bok med samma titel, om hur festivalen kom till stĂ„nd och en ung mans uppvaknande tack vare den. Boken Ă€r samtidigt pĂ„ vĂ€g ut pĂ„ svenska. Den Oscarbelönade konsertfilmen Ă„terges i en förlĂ€ngd version, nĂ€stan lika lĂ„ng som sjĂ€lva festivalen. Dessutom kommer en drös med skivor.
Med musik, peace, love and understanding och droger nĂ€rde festivalen drömmarna om en bĂ€ttre vĂ€rld. Och allt var ju möjligt â bara nĂ„gra mĂ„nader tidigare hade Armstrong klivit omkring pĂ„ mĂ„nen.
Europa hade haft sin 68-rörelse. För USA var det ocksÄ en omvÀlvande tid. En president och en presidentkandidat hade mördats, liksom medborgarrÀttsledaren Martin Luther King. Landet skakades av rasmotsÀttningar och Vietnamkriget ifrÄgasattes allt mer.
I oroliga tider finns ett behov av nĂ„got att enas kring, en riktning att blicka framĂ„t i tillsammans, och mĂ„nga sökte rĂ„dvillt efter svar â eller den rĂ€tta frĂ„gan att stĂ€lla.
Woodstockfestivalen kan ses som klimax för en större samhÀllsrörelse som startade lÄngt tidigare och bara sökte sitt emblem.
Musikfestivaler var vanliga, ofta drivna av en progressiv vilja till samhÀllsförÀndring.
I mitten av sextiotalet hade författaren Ken Kesey och hippiekollektivet Merry Pranksters kuskat runt pĂ„ vĂ€stkusten i sin tokmĂ„lade buss pĂ„ jakt efter den ultimata trippen, kollektiva LSD-upplevelser till musik av âhusbandetâ Grateful Dead. Deras uppseendevĂ€ckande livsföring fick allt fler anhĂ€ngare. En hippierörelse vĂ€xte fram. Som Tom Wolfe skriver i reportageboken Trippen: âTusentals ungdomar drog in i San Francisco för att leva ett liv med LSD och psykedeliska prylar.â
Och sĂ„ smĂ„ningom inte bara dĂ€r, kunde man tillĂ€gga. Tripper och förlösande musik var 1969 inte lĂ€ngre en âprylâ för ett fĂ„tal. Droger hade blivit sĂ„ utbrett att det i högtalarsystemet pĂ„ Woodstockfestivalen av omsorg varnades för de dĂ„liga varianter som cirkulerade. âMen om ni kĂ€nner för att experimentera, ta bara en halv tablett.â
Protesten och livsstilen hade blivit folklig.
Inte bara hippies utan en hel antikrigsgeneration ville bort frÄn Mad Men-konformismen, kvÀvande konvenans och könskonservatism. Förra generationens vÀrderingar var inte lÀngre giltiga. Att odla hÄr och röka marijuana och lustfyllt hÀnge sig Ät sexuella revolutionen lockade mer Àn att leva ett förlamande förortsliv som det gestaltades i Richard Yates roman Revolutionary Road.
Det Àr i det hÀr ljuset man mÄste se festivalen. Den Àr en milstolpe mer som en happening Àn som musikalisk höjdpunkt. Att den fÄtt sÄdan betydelse beror bland annat pÄ att det var första gÄngen en ungdomsrörelse fick massiv medial uppmÀrksamhet. Alla stora tidningar, radiostationer och nyhetsbyrÄer var dÀr, och festivalen televiserades.
Men festivalen hölls inte i Woodstock utan pÄ en Äker utanför Bethel, nÄgon timmes vÀg bort i Catskill Mountains. Den var aldrig ens avsedd att hÄllas i Woodstock, utan i Wallkill. Men med bara en mÄnad kvar Àndrade Wallkill-borna sig, av rÀdsla för att fÄ hippies och droghandlare hÀngande runt i stan.
Att festivalen med kort varsel hamnade i Bethel berodde pÄ att Elliot Tiber hade tillstÄnd att Ärligen arrangera en musikfestival och en vÀn, bonden Max Yasgur, som gillade musik och kunde tÀnka sig att upplÄta mark.
Namnet fick festivalen efter de fyra arrangörernas företag, Woodstock Ventures.
Idealismen till trots, festivalen var ett gigantiskt, affĂ€rsmĂ€ssigt arrangemang. Den föregicks av nio mĂ„naders planering. TvĂ„ av arrangörerna var affĂ€rsmĂ€n med Ivy League-examen. Festivalstaben fĂ€rdades i Porsche, Corvette och helikopter, och understöddes av hundratals frivilligarbetare. Pengar var aldrig ett problem â tvĂ„ miljoner dollar hade dragits in frĂ„n sponsorer.
Redan flera veckor innan var tusentals mÀnniskor pÄ plats, campade pÄ Yasgurs Äker och drev omkring i Bethel. Och visst blev det en makalös fest, trots hÀllregn, trÀngsel och brist pÄ mat. Men inte med förvÀntade femtio tusen i publiken utan med en halv miljon som dansade och drogade, Àlskade och lyssnade pÄ musik i tre dygn. En miljon berÀknas aldrig ha kommit fram dÀrför att vÀgarna var igenkorkade.
Ser man konsertfilmen i dag kan man lÀtt förstÄ vilken makalös tillstÀllning det var, full av energi och livsbejakelse.
Festivalen har inlemmats i den amerikanska mytologin. Blivit en symbol för de amerikanska kÀrnvÀrdena frihet, misstro mot auktoriteter och övertygelsen om att kunna förÀndra. Yes we can.
Men Bethel Àr glömt.
I stÀllet Àr det Woodstock som blivit synonym med festivalen, och som gör vad den kan för att leva upp till det. FÄ andra orter Àr sÄ förknippade med musik och en samhÀllsomdanande era.
Det bedövande vackra Catskill Mountains, ett par timmars bilfÀrd norrut frÄn New York, Àr klassisk underhÄllningsmark. Bergen var för förra generationens komiker vad Second City i Chicago Àr för dagens. HÀr sommarjobbade bland andra Woody Allen, Mel Brooks, Danny Kaye och dramatikern Neil Simon vid de judiska och socialistiska semesterbyarna som alla höll sig med egen teater.
Detta Àr av tradition New York-bornas rekreationsomrÄde. Efter 11/9 har huspriserna och nybyggnationen stigit raketartat, som följd av utflyttningen frÄn Manhattan.
OmrÄdet har alltid varit en frizon för oliktÀnkare, konstnÀrer och dropouts. HÀr kan man leva eremitliv och ÀndÄ ha Manhattan pÄ bekvÀmt avstÄnd.
För nÄgra Är sedan bodde jag i trakten för att skriva klart en roman. Förra Äret var jag tillbaka för att göra ett reportage.
Ăver huvudgatan Tinker Street ligger rökelsedoften tung. Gatan kantas av affĂ€rer som krĂ€nger drömfĂ„ngare, mĂ„nadsstenar, sammetsplanscher med solnedgĂ„ngar och batikmönstrade tröjor med Jimi Hendrix och John Lennon pĂ„. Det enda som saknas Ă€r, talande nog, en skivaffĂ€r.
SlÄr man sig ner pÄ en uteservering fÄr man pÄ kort tid se representanter för Amerikas alla subkulturer baserade pÄ musik eller motorer. En fÀrggrann gatans karneval.
Allt försiggĂ„r som om orten verkligen hade nĂ„got med festivalen att göra. Till och med en rest av upprorsandan Ă€r pĂ„ plats, i dĂ€mpad, ironisk ton. PĂ„ en offentlig skylt av det slag som vanligtvis informerar om historiska tilldragelser eller sevĂ€rdheter stĂ„r: âOn this site stood a local market bankrupted by the monopolistic, make-it-cheaper-in-China, anti-union bic box store where you shop.â
En spÀd, sliten man med tovigt skÀgg cyklar fram till oss pÄ en trehjuling.
âJag Ă€r freak. Det Ă€r vad allt handlar om hĂ€r, att vara freak. Inte pengar, inte politik, inte makt, utan att vara sig sjĂ€lv.â
Han poserar vant framför kameran.
âJag Ă€r konstnĂ€r. Den dĂ€r har jag mĂ„lat.â
Han pekar pÄ en blÄ sten pÄ marken. DÀrefter pÄ nÄgra batikmönstrade tröjor utanför en affÀr.
âDem ocksĂ„. Jag designar klĂ€der. Jag bor hos mina vĂ€nner som har affĂ€ren. Dave Ă€r folkie, hans fru punkie och jag freak. Det gĂ„r bra.â
Han pratar snabbt, har svar tillhands pÄ alla frÄgor.
Avslutningsvis frÄgar jag vad han heter.
âRicochet 419.â
âVadĂ„?â
âDet kallar alla mig. Kolla in min MySpace-sida.â
Förmodligen Ă€r han den som bĂ€st personifierar dagens Woodstock, som handlar om image och marknadsföring av en livsstil som aldrig gĂ„r ur tiden. âWoodstockâ finns inte lĂ€ngre, eller snarare: Det existerar i en 00-talsversion.
Runt om i bergen har de som Ànnu identifierar sig som hippies, trots att de numera tillhör en övre medelklass med karriÀr pÄ Manhattan, lÄtit bygga vrÀkiga poolvillor. De bÀr Jerry Garcia-slips till kostymen medan de blir stenade och maxar hifi-anlÀggningen med Grateful Dead.
PÄ trappan till Woodstock Community Center sitter Dave och Kat. Redan pÄ avstÄnd ropar Kat:
âKĂ€nner du energin? KĂ€nner du stĂ€mningen?â
Dave Àr folkmusiker. Kat poet och lÄtskrivare. BÄda i sextioÄrsÄldern. De har lyckats bevara sin oskuldsfullhet frÄn the summer of love genom Ären. Det Àr helt naturligt att Dave betraktar vÀrlden genom ljusblÄa glasögon.
De byter nÄgra ord med alla som kommer och gÄr. Centret Àr viktigt för traktens musiker och konstnÀrer.
âHĂ€r fĂ„r de mat och klĂ€derâ, sĂ€ger Kat. âVi arrangerar konserter för att dra in pengar till verksamheten.â
âVi kallar det för The Familyâ, sĂ€ger Dave om huset.
StÀllet behövs. Utslagningen Àr hög, arbetstillfÀllena fÄ och drogerna en dagligvara.
TvÄ hus bort ligger legendariska Colony Café, dÀr det fortfarande Àr konsert varje kvÀll. Det var hÀr Bob Dylan och The Band gjorde sin första spelning tillsammans. Janis Joplin och Jimi Hendrix var flitiga hÀr, ja alla stora har gigat pÄ Colony Café.
Dave berÀttar drömmande. Mest entusiastisk Àr han över att Phil Lesh, basisten i Grateful Dead, synts till i stan för nÄgon vecka sedan. Och David Bowie, som har ett hus pÄ andra sidan berget.
Myterna och legenderna hÄlls vid liv i ett tappert försök att upprÀtthÄlla Woodstock som ett musikcentrum som Ànnu har betydelse. Musiken Àr magneten, men inte lÀngre som en progressiv samhÀllsförÀndrande kraft utan för att konservera en epok.
Innan vi skiljs Ät delar Kat ut en kram och ett visdomsord. Det hade lika gÀrna kunnat vara en devis för Woodstockfestivalen.
âVĂ€rlden Ă€r stor och vacker och fin om vi alla hjĂ€lper varandra. Thatâs what itâs all about.â
