Frank Bascombe Àr tillbaka. Tack.
Den amerikanske författaren Richard Fords antihjÀlte lÀrde vi kÀnna i Sportjournalisten (1988) och dÀrefter, med nÀstan ett decenniums mellanrum, i SjÀlvstÀndighetsdagen (1996) och Som landet ligger (2007). En storslagen trilogi som fÄngade in ett Amerika kring millennieslutet och gav Ford vÀlförtjÀnta framgÄngar, bÄde vad avser litterÀra priser och en stor, hÀngiven publik.
DÀrutöver har Ford skrivit en rÀcka lovprisade novellsamlingar och romaner. Inte minst den senaste romanen Kanada drog ner stÄende ovationer.
Frank Bascombe gestaltar en modfÀlld vit medelklass och har blivit en vÀlkÀnd referens pÄ samma vis som John Updikes Haren Angstrom var för generationen före.
Men dÀr Haren ofta var ett löjevÀckande rö för vinden att hÄnle Ät, har Frank en kÀrna av uppriktighet och rakryggad vÀlvilja, som gör det lÀttare att kÀnna med honom.
NÀr vi först mötte Frank var han, som titeln sÀger, sportjournalist, och bodde i Haddam, New Jersey. Han hade skilt sig frÄn Ann efter att deras yngste son Ralph dött, nio Är gammal. Hans liv var vÀlt över Ànda.
I de tvÄ efterföljande romanerna hade Frank sadlat om till fastighetsmÀklare och sökte en grund att stÄ pÄ.
Frank Bascombe Ă€r nu 68 Ă„r och pensionerad, âdet tomma skrivbordets Ă„ldersgrupp, fri att göra enbart gott om jag sĂ„ skulle viljaâ â vilket Ă€r vad han gör, med ett par ideella uppdrag som enda fasta punkter i veckoschemat. Han har rört sig frĂ„n det han kallade den âPermanenta Periodenâ till âNĂ€sta NivĂ„â.
Kan jag vara Frank med dig? utspelar sig under efterverkningarna av stormen Sandy som drabbade USAs östkust hösten 2012 och bestÄr av fyra lÀngre berÀttelser. Frank möter fyra olika mÀnniskor som har olika, egna skÀl att vilja trÀffa honom. Hustrun Sally Àr i vÀg och hjÀlper sörjande orkanoffer. Frank har tid, och behov av, att trÀffa andra.
Frank rör sig i de omrĂ„den av New Jersey dĂ€r Sandy svept bort stora delar av bebyggelse och infrastruktur. Det Ă€r ocksĂ„ en bild av hans inre förĂ€ndring. Han hĂ„ller pĂ„ att âskala avâ. Göra sig kvitt gammal barlast som tynger, kĂ€nslor, vĂ€nner, ord och uttryck, för att nĂ„ en mer avklarnad, förenklad tillvaro. Ăven förhoppningar vill han befrias frĂ„n, för âvid min Ă„lder sĂ€tter det press pĂ„ framtidenâ.
Han nÀrmar sig sÄ klart inte döden med snabbare steg Àn nÄgon annan, han Àr ju trots allt inte lastgammal, men den Àr allt mer nÀrvarande i hans tankar.
Mötena fÄr honom att reflektera över sitt liv och sin plats i vÀrlden. MÀsterstycket Àr den tredje berÀttelsen, Det nya normala, dÀr Frank besöker första hustrun Ann som drabbats av Parkinsons och flyttat till en exklusiv vÄrdinrÀttning i nÀrheten. Han Àr dÀr för att överlÀmna en kudde, men hon ansÀtter honom med tankar kring deras kraschade Àktenskap och deras framtida begravningar.
Det hĂ€nder inte sĂ„ mycket i form av rafflande handling över sidorna. ĂndĂ„ Ă€r detta draman som Ă€r omöjliga att göra sig fri ifrĂ„n. Som bĂ€st Ă€r det nĂ€r handlingen inte rör sig framĂ„t alls.
Jag vet mig inte pÄ Ätskilliga Är ha lÀst en bok som pÄverkat mig lika djupt och försatt mig i en sÄdan inÄtblickande, sjÀlvprövande sinnesstÀmning Àven flera dagar efter att ha lÀst ut den.
Att kliva in i Frank Bascombes universum av tankar, resonemang och detaljerade observationer Àr att sÀtta igÄng omvÀlvande processer inom sig sjÀlv. Han avlossar den ena ovÀrderliga tÀnkvÀrdheten efter den andra, som fÄr lÀsaren att fundera över sitt liv och den verklighet vi vistas i. Tack vare den lÄngsamma, ÄterhÄllna berÀttarstilen gör man samtidigt ett slags parallellÀsning av sig sjÀlv. Det Àr omöjligt att vÀrja sig, och man gör klokt i att dra ner pÄ lÀstempot. Fords innerliga prosa blir bÄde sorgligare och roligare ju mer man fördjupar sig i den.
Trots temat Àr Fords berÀttande fullt av humor. För mig utgör den ryggraden i hela hans författarkonst. En humor som byggs upp av formuleringar, halsbrytande tankar och turneringar parat med Frank Bascombes konstant undertryckta ilska.
Men det jag framför allt blir plÄgsamt medveten om Àr hur grundackordet för hela Franks tillvaro fyra böcker igenom slagits an i moll av Ralphs död. Sorgen över att som förÀlder överleva sitt barn gÄr naturligtvis inte att förestÀlla sig. Ralph skulle ha varit 43 Är nu. Frank sÀger sig knappt minnas hans utseende, ÀndÄ Àr han mer nÀrvarande Àn nÄgonsin. NÀr allt ovidkommande skalats av, ÄterstÄr saknaden efter Ralph och medvetenheten om hur annorlunda hans liv blivit om sonen överlevt sjukdomen.
PĂ„ omslaget till Sportjournalisten stĂ„r ett recensionscitat: âRichard Ford Ă€r en av Amerikas bĂ€sta författare. Han kan komma att bli den allra bĂ€sta.â
Ja, skulle man vilja tillfoga sÄ hÀr tre decennier och lika mÄnga Frank Bascombe-böcker senare, nu Àr han den allra bÀsta.
