Angola under 60-talet och 70-talets första hÀlft: Ett land som stred för sin sjÀlvstÀndighet mot kolonialmakten Portugal, som lÀngre Àn nÄgot annat land höll fast vid sina afrikanska kolonier.
Först efter nejlikerevolutionen 1974, dÄ militÀrdiktaturen i Portugal störtades och ersattes av ett demokratiskt statsskick med Mårio Soares som första folkvalda premiÀrminister, blev Angola sjÀlvstÀndigt.
Men sjÀlvstÀndigheten följdes av ett blodigt, utdraget inbördeskrig dÀr tre rebellgrupper slogs mot varandra. MÀnniskor torterades och mördades godtyckligt. Han som var din granne och vÀn ena dagen kunde nÀsta dag ange dig som förrÀdare, av ren rÀdsla för att du annars skulle ange honom. Bevis fabricerades. BÀttre att fÀlla Àn att fria. Ingen gick sÀker.
Utrensningar som fortsatte ocksÄ efter det att marxistiskt-leninistiska MPLA tagit makten.
I AntĂłnio Lobo Antunes roman âTĂ„rkommissionenâ ligger Cristina knappt 35 Ă„r senare pĂ„ en psykiatrisk klinik i Lissabon. Hon hör röster inom sig, röster frĂ„n barndomen i Angola som vĂ€cker minnen. Röster och minnen flĂ€tas samman med hennes mors och fars berĂ€ttelser frĂ„n kolonialtiden och krigen.
Modern Ă€r en vit portugisiska, nattklubbsdansös och prostituerad. Fadern â som troligtvis inte Ă€r Cristinas riktiga far â svart angolan och prĂ€st. Under kolonialkriget blir han frihetskĂ€mpe, för att efter inbördeskriget agera som âkommissarieâ i TĂ„rkommissionen, den kommission som urskiljningslöst tar in misstĂ€nkta för förhör, torterar och har ihjĂ€l dem pĂ„ bestialiska vis.
Men i det mardrömslika tillstÄnd som landet befinner sig i förvandlas han plötsligt till fiende, och mÄste tillsammans med familjen fly för sitt liv.
De Àr alla tre naturligtvis mÀrkta för livet av de outhÀrdliga upplevelserna. Inte bara Cristina bÀr pÄ trauman som det omöjligt gÄr att befria sig ifrÄn. Rösterna och berÀttelserna Àr inte bara deras, utan ett kollektivs gemensamma historia.
Kolonialkriget i Angola har varit ett av Lobo Antunes tvĂ„ stĂ€ndigt Ă„terkommande teman (det andra Ă€r revolutionen 1974). Han deltog sjĂ€lv under ett par Ă„r som fĂ€ltlĂ€kare i kriget, en erfarenhet som han skildrat mĂ€sterligt i den tidiga romanen âDe förrĂ„ddaâ.
Lobo Antunes debuterade som 37-Äring och har parallellt med sitt författarskap arbetat som psykiatriker vid ett sjukhus i Lissabon.
Han har under lÄng tid varit ett namn som nÀmnts i nobelprissammanhang, en spekulation som mattades rejÀlt nÀr landsmannen José Saramago fick priset 1988. Men glÀdjande nog har utgivningen av honom fortsatt i Sverige.
SprÄklig virtuos Àr ett uttjatat epitet, men för just Lobo Antunes Àr det fullt giltigt. Han har en egen stark ton som genomsyrar alla hans verk.
I en snart tjugo Ă„r gammal intervju i Sydsvenskan förklarar han: âJag tror att varje konstart vetter mot musiken, och musiken vetter mot tystnaden. Jag försöker fĂ„ fram ord som inte stĂ„r pĂ„ raderna men som Ă€ndĂ„ Ă€r dĂ€r.â
âTĂ„rkommissionenâ Ă€r nĂ€rmast som hallucinogen i sitt sĂ€tt att förflytta perspektiv och röster och att gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng Ă„tervĂ€nda till repliker och skeenden för att utveckla och borra djupare i dem. En rikedom av idĂ©er och infall och associationer leder ivĂ€g berĂ€ttelsen pĂ„ ovĂ€ntade hĂ„ll.
NÄgon vÀgledning för nÀr texten sömlöst skiftar frÄn en person till en annan eller vÀxlar mellan tid och rum ges inte. Allt sker i ett aldrig sinande flöde, sÄ strömmande att det kommer som en överraskning att boken Àr indelad i kapitel.
ĂversĂ€ttaren Ărjan Sjögren ska ha en sĂ€rskild eloge för pĂ„ vilket elegant sĂ€tt han överfört texten till svenska.
Modernism, ja visst. Och en krÀvande lÀsning som fordrar koncentration, inget lÀttsmÀlt ackompanjemang till ett glas vin i bersÄn. Men vill man unna sig en upplevelse bortom det bekvÀma och ger sig tid sÄ Àr det en ren glÀdje.
Det Àr sinnesvidgande att lÀsa hur stor och omfattande prosa kan vara, att pÄminnas om att den inte kÀnner nÄgra grÀnser eller mÄste ha fasta mallar att hÄlla sig inom.
SÀrskilt i en tid dÄ den seriösa litteraturen kippar efter syre och allt mer trÀngs undan till förmÄn för snabbkonsumerad genrelitteratur Àr det uppmuntrande med en författare som oförtrutet stÀller höga krav pÄ lÀsaren och belönar hen dÀrefter, en författare som har förmÄgan att förvandla ett komplicerat historiskt skeende till en konstnÀrlig form som inte genast mÄste rÀta ut och förenkla.
FÄr António Lobo Antunes ÀndÄ Nobelpriset till slut? Ja, om det inte vore för att han skulle vara ytterligare en man och europé. Eller kanske just dÀrför.
Sydsvenskan, vÄren 15
