IN ENGLISH  AUF DEUTSCH
SNÖN FALLER, OCH VI MED DEN

Det är vinter, det är kallt. Det har blivit allt kallare i det här landet sedan valet i september. Och vi ser ut att gå mot en lång, kall vinter.



Även för dem som tvingas leva i kylan i bokstavlig mening är det värre än på länge. Och de har blivit flera.



Det var länge sedan behovet av många Karl-Bertil Jonsson ute på gatorna var så stort som denna jul. Det borde inte behöva vara så. Vi hade kunnat göra mer och bättre för dem som har det sämst ställt. Om vi bara ansträngt oss lite mer.



Den oförblommerade, öppna rasismen har fått ett fäste i vår vardag under det här året. Nu är det up front med idiotierna och vidrigheterna som gäller. Inga omskrivningar, inget hycklande längre. Steg för steg har rasismen flyttat gränser, och nu kommit ut som en del i det offentliga rummet, i det kollektiva samtal vi för med varann. Fy fan.



I stadsdelen Borgmästargården där jag växte upp, och som utgör fonden i Underdog och Outsider, röstade drygt 20% på rasistpartiet i valet. En av de högsta siffrorna i Malmö.



Området är homogent, många av dem som flyttade in när det stod klart i sextiotalets mitt bor kvar. Arbetare, lägre medelklass, medelklass. En gång ett start s-fäste. Som svängde av högerut när de fick det allt bättre. Men det är som i fransmannen Robert Guediguians film ”Snön på Kilimanjaro”, arbetarklassen har med solidaritet och kamp lyft sig, fått det bättre ställt, men samtidigt inte sett att en ny, ofta inflyttad underklass nu tvingas leva på extremt mycket sämre villkor – och ingen finns där att slåss för dem.



Under de två senaste mandatperioderna har pensionärerna på Borgmästargården sett sina pensioner minska, år efter åt, och vilket parti var det som visste att det var öppet mål att ställa ut rundhänta löften utan täckning till landets pensionärer?



Men, och det är poängen, för den skulle är inte lösningen att ta ut det på dem som har det sämre.



Men det finns andra ljusare minnen också, starkare upplevelser. Som att få skriva och ge ut Spår i sanden tillsammans med Nora i somras. Eller göra bokmässan tillsammans och överraskas av hur hon tar över showen på scenen. Det är en av mina bästa upplevelser det här året.



Här ett litet försök att summera året i upplevelser. Eller bästalistor, för det är ju vad det handlar om. Allt är naturligtvis fullständigt objektivt.



Årets läsningar:



1. Richard Fords Kan jag vara Frank med dig? Fyra berättelser om Frank Bascombe som gick rakt in i mig. Fick mig att skriva min första helt oreserverat hyllande recension i Sydsvenskan (se bland Texter här på sidan). Och ångra att jag inte tog i ännu mer.



2. Väggen av Marlena Haushofer. Österrikisk klassiker från 1967, i strålande nyöversättning av Rebecka Lindskog. En rak, till synes enkel berättelse som lämnar dig full med frågor. Om t ex vad boken handlar om.



2 b. Egentligen kan man ta vilken bok som helst från det lilla förlaget Thorén och Lindskog och vara säker på hög kvalitet och läsvärde.



3. Korrigering av Thomas Bernhard. Ännu en österrikisk klassiker, översatt av Jan Erik Bornlid. Lika omöjlig att sluta läsa som att sammanfatta. Se recensionen av den här bland Texter.



Dessutom så klart de självklara, Kristina Sandbergs Liv till varje pris och Steve Sem-Sandbergs De utvalda.



Och några fackböcker:



Gränsbrytarna av Erik De La Reguera. Migration över kontinenterna, och hur dess omöjlighet föder nationalism och misär. Storslaget reportage.



Korthuset av Daniel Goldberg och Linus Larsson. Bankerna blöder miljoner på kortbedrägerier, men det är ännu mer kostsamt att täta säkerhetssystemet. Ingen annan författarduo skildrar vår samtid med samma klarhet, från sitt sidoperspektiv.



Broilers av Michaela Möller och Anders Rydell. Om den nya generationen politiker, som väljer helt egna vägar till makten.



Men framför allt så klart Daniel Suhonens suveräna politiska berättelse, Partiledaren som klev in i kylan.



Årets resor:



1. Obernathal. Ett besök på Thomas Bernhards gård i Ohlsdorf på österrikiska landsbygden, guidad av hans bror Peter, är svår att övertrumfa. Worth waiting for.
Dessutom är jag svag för Autobahn. Att köra söver Berliner Ring och forna östsidan är samtidigt att köra bakåt i tiden; historielektion i sig.



2. Wien. Ännu mer bernhardiana, i kosmopolitisk miljö, och lite Wittgenstein. Jag gillade kaféerna, även dem som Bernhard sa sig avsky.



3. Mallorca. Så mycket bättre än sitt rykte – eller mina fördomar. Ingen annanstans kan man komma ut till en tom parkeringsruta och få beskedet att det är polisen som gömt bilen. Och å andra sidan: att kunna läsa en färsk Sunday Times till söndagsfrukosten – så civiliserat blir det aldrig igen i Sverige.



Årets filmer:



Först två filmer av regissörer vars filmer sträcker sig över lång tid, med ohyggligt stora ambitioner – och som lyckas skapa fascinerande, egensinniga verk. Och en film med stort underhållningsvärde, av en annan regissör med unik ton.



1. Det andra Heimat av Edgar Reitz.
2. Boyhood av Richard Linklater.
3. The Grand Budapest Hotel av Wes Anderson.



Årets musik:



Önskar jag kunna säga en handfull nyupptäckta namn, men de enda konserter som bevistats detta år är Eda Magnason och Nina Persson. Men att de är lysande är ju inte direkt ett scoop. I övrigt håller Lana Del Rey och The Killers en säsong till, eller två, liksom Martha Argerich och Enrica Rava.



Önskar er allt gott inför det nya året! Då ser vi till att göra det här till ett varmare land igen!




TIDIGARE INLÄGG: < 1, 2 , 3 , 4 , 5 , 6 , 7 , 8 , 9 , 10 , 11 >